Life in Downlake

Som jag tidigare kanske nämnt så är jag världens tidsoptimist viilket ofta resulterar i att jag kommer iväg i grevens tid. Men det ska tilläggas att jag inte så himla ofta kommer för sent men ej heller ALDRIG i god tid.

 Jag börjar jobbet 9.00. Jag kommer inte 8.55 utan 9.00 så jag är punktlig kan man säga. Det låter bra tycker jag. :)

En morgon nu i veckan hade jag snoozat på tok för länge plus att jag stökat på med alldeles för mycke saker på morgonen vilket inte är en bra kombination. Därför såg utgångsläget inför min resa till jobbet inget vidare bra ut. För många mil i förhållande till tid så att säga.

Vad gör man då?

Jo, man trycker ner gaspedalen lite extra.

När jag flyger fram där på vägen med bra hög volym på stereon och ännu högre hastighet slår mig en tanke...

Tänk om jag blir stoppad.

Då blir det dyrt.

Mycket dyrt.

Men en annan sak som kändes ännu värre än hastigheten var den mindre angenäma doft som plötsligt spridit sig i bilen. Kryddstark mat i kombination med stress hade gjort min mage lite bullrig.

Skräckscenariot vore ju om jag blev stoppad och måste hissa ner rutan.

HERREGUD!

Och säkert skulle det vara världens snyggaste polis också, ÄNNU VÄRRE!

Vad skulle jag säga???

Jag skulle skämmas tusen gånger mer över aromen än över att mätaren visat ettasexanolla.

Skulle ursäkten om att man var på väg akut till läkaren för en ovanlig tarmåkomma släta över både det ena och det andra? Eller hade dom hört den förut?

Hur som helst så slutade resan väl och jag kom fram helskinnad till jobbet med pengarna kvar i plånboken. Men jag kanske hade behövt bli stoppad och lära mig en läxa för att ändra på mig. Men det här är ju jag i ett nötskal.

Detta var med all sannorlikhet inte min sista resa i för hög fart till arbetet. Bilstereon lär dunka på fler dagar med Lady Gaga "Born This Way" för det här är liksom jag.

Ni vet hur det är med gamla hundar. Det är svårt att lära dom att sitta och dom kör alldeles för fort och fiser illa. :D


Ingela