Life in Downlake

 

 

Här är en given succé, en dokusåpa vid namn MOTIONÄRERNA. Den som skickar hit ett tv-team kommer bli rik när han eller hon sedan säljer in detta till tv4 eller någon annan kanal.

 

Jag brukar ha äran att få ha sällskap av en god vän i skidspåret och detta var faktiskt hennes idé efter att ha gått  lite offroad och "smakat på snön". Snacka om underhållningsvärde när man ser skidor och stavar fäktas i pannlampans sken under ett rungande skratt.

Hittills är vi bara två fullvärdiga deltagare men det är bara att höra av sig om man har några praktvurpor på sin meritlista så är ni givna i gänget.

 

 I gårdagens avsnitt var jag dock ensam sedan min polare fått förhinder, Temperaturen under dagen var några plusgrader vilket gjorde att jag sköt upp skidturen eftersom föret skulle kunna vara lite väl trögt o mesigt.

Man vill ju liksom ha lite fart o fläkt.

När mörkret lagt sig och termometern visade noll grader kände jag att stunden var kommen. På med den nyinköpta pannlampan och mina Järvinen från 1984 och iväg det bar.

Kände direkt att här gick det undan, hade jag möjligen väntat ett par grader för länge...??

Den frågan skulle jag ha svaret på några minuter senare.

 

Himlen var fantastiskt vacker med alla stjärnor och månen lyste ikapp med min pannlampa. Insåg redan i första motlutet att föret var lite VÄL bra i förhållande till min teknik och balans. Två steg fram och ett steg bak.

 

Vallningsfritt - BULLSHIT

 

Jag började gruva mig inför backen som rätt snart skulle ligga framför mina skidspetsar. Backen som i "vanligt före" är rundans höjdpunkt men nu var det så att jag nästan fruktade för mitt liv eller åtminstone för mina knän som ibland vill böja sig i en annan riktning än vad dom är skapade för.

 

Plötsligt stod jag där och tänkte bara FACE THE FEAR och släppte på utöver. Hann fundera på både det ena och det andra innan jag likt meteoriten i Ryssland slog i backen så det bara rök.

 

Efter en stunds kravlande och skrattande var jag åter i spåret. På något darriga spagettiben fortsatte jag min skidtur tills jag kom fram till en väg man ska korsa. Där tog jag mitt förnuft till fånga och insåg mina begränsningar (för den kvällen), knäppte av mig mina skidor, borstade av mig skaren som hängde på ryggen, gjorde en skidåkarsnytning och gick till fots hem.

 

Man brukar säga att man alltid lär sig något nytt och vad jag bär med mig från denna kväll är...

 

 Köper jag nya vallningsbara skidor så behövs ingen valla för glidet vid detta före.